IKOS

15 ÅR MED SJÄLVSKADEBETEENDE. OM VÄGEN DIT.
OCH VÄGEN DÄRIFRÅN

Det handlade om kommunikation. Jag visste att något var fel. Jag hade inte orden för vad, det var bara en väldigt stark upplevelse av obehag. Av att något saknades. När jag trevande försökte förklara för lärarna att det var något som inte kändes bra avfärdades jag med att det var normalt det jag upplevde. Att alla kände så. Ingen mådde bra under tonåren. Alla hade det jobbigt och ingen gick ihop med sina föräldrar. Jag visste inte då hur fel det var, det dom sa. Det jag upplevde då var inte normalt. Min känsla av obehag var befogad. Men ingen förstod, ingen visste. Och jag saknade orden att förklara. Har man levt i något som är ”fel” sen man föddes vet man inte något annat och kan inte skilja på det som är ”rätt” och det som är ”fel”.

Efter en tidningsartikel hittade jag skadandet. Tjejen i artikeln hade fått hjälp när hon skadade. Jag tänkte att om jag också skadar förstår dom att jag också behöver hjälp. Och jag började skada. Dom förstod att jag behövde hjälp. Och skadandet blev mitt sätt att kommunicera.

Sen, när jag trevande började testa orden igen. När jag hittade dom som lyssnade, som intresserat frågade vidare, som bekräftade att det jag upplevde inte alls var normalt. Då behövdes inte skadandet för att kommunicera längre. Och mer och mer lär jag mig att hitta orden för att förklara hur jag tänker och känner. Och mer och mer lär jag mig att ta mina upplevelser på allvar. Oavsett om andra gör det eller inte.

Det handlade om att trösta och trygga. Så länge känslorna var så otydliga som dom länge var, var det svårt att förstå att det egentligen var tröst och trygghet jag behövde. I ångestkaoset blev smärtupplevelsen och kroppens fysiska reaktioner på den det jag upplevde som lugnt och tryggt. Och möjligheten att skada fanns alltid med mig. Jag var inte beroende av någon annan. Skadandet var mitt. Något jag gjorde själv. Och det fanns aldrig något hot om att bli lämnad.

När jag klev in i världen med känslor. Den med tårar. Med ilska. Med glädje. Med frustration. Med desperation. Med eufori. Med intresse och nyfikenhet. Men avsmak och avsky. Då lossnade något. Plötsligt blev det tydligare vad jag kunde göra istället. Plötsligt kunde jag hitta andra vägar att lugna och trösta. Jag kunde hitta mjuka kuddar och filtar som håller om. Jag kunde hitta varma drycker. Långa promenader. Ord. Musik. Målning. Dans. Andning. Och mer och mer lär jag mig skilja ut vad det är jag behöver. Och vad jag behöver göra för att ge mig det.

Det handlade om kontroll. Kontroll över att bli illa behandlad. Så länge jag skadade mig själv var jag den som gjorde mig illa värst. Oavsett hur illa andra behandlade mig kunde ingen komma åt mig. Jag hade redan skadat mig. Deras skador var ingenting i jämförelse.

När förnedringen, kontrollerandet och tvånget ersattes med respekt, bekräftelse, omtanke, empati och tydliga gränser insåg jag det där. Att det var jag som skadade mig värst. Att jag inte behövde skada mig och att jag kunde skydda mig mot andra som försöker skada mig på andra sätt. Genom att undvika att ha kontakt med dom. Genom att säga ifrån. Genom att förändra min attityd. När andra såg och respekterade mig trots att jag själv inte gjorde det fick jag helt andra konturer. När det upprepades fick jag egna gränser. Och jag lär mig mer och mer att dra nya gränser både gentemot mig själv och emot andra.

Det handlade om att straffa mig själv. Om ett självhat så djupt att ingenting räcker för att kompensera för vidrigheten i att jag existerar. Hur mycket jag än försöker göra och vara rätt är det ändå fel och aldrig tillräckligt. Misslyckad. Värdelös. Hopplös. Orden räcker inte för att beskriva hur jag upplever mig.

Det där självhatet sitter fortfarande kvar. Men skadandet. Det känns numera fel och obehagligt. Jag vet att jag inte förtjänar att skadas egentligen. Det finns numera en allt högre tröskel som måste klättras över innan jag kan skada. Och jag väljer att inte klättra över den.

Den är byggd av ord från andra. Av folk som har vågat säga ifrån. Det är inte okej att du skadar dig! Jag blir orolig. Jag blir arg. Jag blir ledsen. Den är byggd av envishet. Av många dagar av kämpande för att inte skada. Av att göra tvärtemot. Av empati och omtanke både från andra och från mig själv. Och oändliga upprepningar av ordet acceptans. Mest av allt är den byggd av medveten närvaro, insikter och aktiva val. Att varje gång innan skadandet säga till mig själv ’nu väljer jag att skada’. Tillslut så landade det där som så många påtalat – det är bara du som kan sluta skada dig. I valet att inte plocka upp något att skada mig med har jag gång på gång valt bort att skada. Det var inte svårare än så. Egentligen. Samtidigt som det är så komplext och svårt att ingen text någonsin kan sammanfatta allt.

Mer och mer lär jag mig att göra aktiva val även i andra sammanhang. Att välja det som bygger upp istället för det som bryter ner. Att söka mig till sammanhang som stärker istället för att skada. Att begränsa mitt engagemang i andra, deras liv och vad dom behöver och istället fokusera mer på det jag behöver, vill och tycker om. Att känna efter vart mina gränser går, när det fungerar att tänja på dom och när jag behöver ta ett steg tillbaka. Att låta mig vara viktigast i mitt liv.

Och det är precis sådär som alla säger. Det är bara jag som kan göra det där jobbet, dom där valen. Samtidigt hade det aldrig gått utan dom jag mött på vägen. Jag var tvungen att göra det själv. Men jag hade aldrig klarat det ensam. Och jag lär mig mer och mer att låta andra vara viktiga i mitt liv. Att våga lita på dom. Att våga ta stöd och hjälp. För jag kommer behöva det. Både stöd och hjälp. Att sluta skada var bara början. Nu kan jag gå vidare med allt det andra. Allt det där som fanns redan innan skadandet började. Skadandet fick femton år av mitt liv. För lite drygt ett år sedan valde jag att skada mig för sista gången. Nu får det inte ett enda år till.

/ Hanna