IKOS

DIAGNOS

Självskadebeteende som diagnos?

Självskadebeteende är inte en psykiatrisk diagnos, utan ett beteende som kan vara symtom på annan sjukdom. Det medför också att det saknas fulltsändig konsensus kring vad som bör inkluderas i begreppet självskadebeteende och vad som bör exkluderas.
     Fjärde versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-IV, är jämte världshälsoorganisationens diagnosmanual ICD-10, den manual som används i Sverige vid diagnosticering av psykisk sjukdom. Den diagnos som kanske vanligtvis förknippas med just självskadebeteende är emotionell instabil personlighetsstörning, förkortat IPS. Det beror på att IPS är den enda diagnos där självdestruktivt beteende anges som ett av flera symtom1. Länge förknippades självskadebeteende därför enbart med IPS, och eftersom det saknats en särskild diagnos för självskadebeteende har det uppstått en tendens att diagnosticera personer med självdestruktivt beteende med IPS i brist på bättre alternativ. Flera forskare och kliniker har därför hävdat att en separat diagnos för självskadebeteende borde skapas, där det självdestruktiva beteendet är det primära symtomet. DSM är under revidering och inför den kommande femte versionen, DSM-5, föreslås icke-suicidalt självskadebeteende2 ("non-suicidal self injury") som ny diagnos. För att uppfylla diagnoskriterierna ska personen vid fem eller fler dagar det senaste året avsiktligt ha skadat sig själv på ett sätt som orsakat en blödning eller blånad, exempelvis genom att skära eller bränna sig själv. Skadan ska inte vara kulturellt sanktionerad, så som exempelvis tatueringar eller piercings är, och den ska ha förväntats orsaka en mild eller måttlig fysisk skada. Skadan relateras till minst två av följande:

  • Negativa känslor eller tankar, så som depression, ångest, spänning, ilska, generell oro eller självkritik, som föregår självskadebeteendet.
  • Inför självskadehandlingen finns en upptagenhet vid beteendet som är svår att motstå.
  • Behovet att skada sig själv uppstår ofta, även om det inte alltid leder till en självskada.
  • Självskadan genomförs med ett specifikt syfte: det kan vara att lindra negativa känslor, att lösa mellanmänskliga problem eller att inducera positiva känslor. Patienten förväntar sig att detta ska uppstå i anslutning till självskadehandlingen.

Ytterligare ett krav är att personen som skadat sig själv antingen uttryckligen förnekar självmordssyfte, eller att det bedöms kunna uteslutas med hänsyn till skadans allvarlighetsgrad. DSM-5 publiceras i USA i maj 2013 och kommer då att innehålla den nya diagnosen icke-suicidalt självskadebeteende. De kriterier som APA föreslagit för diagnosen icke-suicidalt självskadebeteende överensstämmer med flera tidigare forskares föreslagna definitioner av problematiken.

1. Bortsett från impulskontrollstörningen trichotillomani där den drabbade tvångsmässigt rycker bort sitt eget kroppshår, samt rörelsestereotypier hos barn och ungdomar (till synes meningslösa rörelser som kan resultera i självskada).
2. Den föreslagna diagnosen non-suicidal self-injury finns ännu bara beskriven på engelska. Det svenska namnet på såväl diagnosen som dess kriterier är således IKOS översättning.


Referenser

American Psychiatric Association (2010a). DSM-5 Development. Proposed revisions. Nonsuicidal self-injury. Hämtad 2011-09-07 från: http://www.dsm5.org/ProposedRevisions/Pages/proposedrevision.aspx?rid=443#

American Psychiatric Association (2010b). DSM-5 Development. About DSM-5. Timeline. Hämtad 2011-09-07 från: http://www.dsm5.org/about/Pages/Timeline.aspx

Favazza, A. R. (1996). Bodies Under Siege. Baltimore: The Johns Hopkins University press.

Klonsky, E. D., & Muehlenkamp, J. J. (2007). Self-Injury: A research review for the practitioner. Journal of Clinical Psychology, 63 (11), 1045-1056

Muehlenkamp, J. J. (2005). Self-injurious behaviour as a separate clinical syndrome. American Journal of Orthopsychiatry, 75 (2), 324-333.

Socialstyrelsen. (2004b). Vad vet vi om flickor som skär sig? Stockholm: Socialstyrelsen